Skittävling idag
Alltså ibland så undrar jag om allt slit verkligen är värt det? Jag har ägnat sex månader åt att träna om Terrors kontaktfält, allt funkar jättebra på träning och så kommer vi på tävling med en bana som vi utan problem borde klara. Vad händer? Jo Terror hoppar alla kontaktfält, vill inte gå in i slalom och är allmänt urflippad. Dum som man är så tror man på mirakel och går in för nästa agilitylopp ändå, när han då började med att hoppa A-et så lyfte jag upp honom och gick ut. Vet inte vad jag ska göra åt det här längre eftersom det känns som jag gjort som man borde göra och ändå funkar inget. Jag kan leva med att hans kontaktfält inte kommer bli perfekta och att jag måste stå precis bredvid för att det ska funka. Jag kan däremot inte leva med att han bara hoppar utan att lyssna överhuvudtaget…
Pratade med Anki som har bergern Jolie och efter att ha berömt hennes kontaktfält, Jolie stannade superfint på alla tre, berättade hon hur hon gjort. Hon hade hejat på Jolie massor på träning för att det skulle bli fel, hon gjorde inte heller fel på träning, och när hon gjort fel tagit av henne av plan och bundit upp henne någonstans utom synhåll och väntat ett tag. Det hade funkat eftersom allt Jolie ville var att fortsätta och det fick hon ju inte om hon gjorde fel! Det här låter ju jättebra i teorin och kanske funkar det även på Terror men problemet är att jag inte tror att Terror är lika smart som Jolie! Eller smart och smart, när vi tävlar kan jag inte få kontakt med honom och han lyssnar helt enkelt inte. Hela balansen idag t.ex. så säger jag ”Terror” för att få hans uppmärksamhet men han tittar inte ens åt mig utan fortsätter bara rakt fram för att hoppa av i slutet. Vad gör man då? Känns som det beror på hans personlighet och att han får sån stressnivå att hans hjärna slutar funka. Inte mycket jag kan göra åt det liksom 
maj 2nd, 2009 at 20:29
”Ta av planen”-grejen har funkat fint på Mary faktiskt, det var så jag fick ordning (hrm, någotsånär iaf) på hennes starter. Hon tjyvade JÄMT, men det tog inte många gånger förrän hon satt kvar. Men när man ändrar från ett beteende till ett annat får jag känslan av att det blir mer färskvara än vid nån annan träning. Sen är det ju vår! Han kanske är lite gladare än vanligt?
Men vi ses väl i morgon? *pepp*
maj 2nd, 2009 at 20:29
Hej!
Jag följer er lite i smyg här på bloggen. Såg dig i Västerås, men gick tyvärr inte fram. Skärpning!
Jag förstår din känsla, jag tror att nästan alla ägare till pinscher (stor som liten) känner igen sig i den enorma maktlöshet man kan känna inför tävling och träning.
Jag förstår inte heller att det ska vara så jäkla svårt för våra hundar. Men det lustiga är att man glömmer allt eldsamt i samma stund som de överraskar en och gör bra ifrån sig. För att nästa gång bli jätteledsen för att de återigen sparkar undan benen på en…
Jag löste en del av Harrys problem med att kastrera honom, det gjorde honom till en helt annan träningskompis. Dessutom skaffade jag en till hund, en med större potential!
En pinscher (oavsett storlek) är perfekt som hund, så länge matte inte får för stora ambitioner… Jag älskar min Harry, men oj vad många tårar han orsakat mig! Och fler lär de säkert bli. Fast just nu är han rätt rar…
Heja Pernilla, bit ihop och kör vidare!
maj 3rd, 2009 at 20:29
haloj!
Du kan vi inte göra så de blir så likt tävling som möjligt nere på klubben och sennån annan klubb . Dra ihop ett gäng och sen får du träna medan vi skriker och hejar och filmar m.m kan de hjälpa tror du?
soliga hälsningar
Annso
maj 4th, 2009 at 20:29
Förstår du är besviken. Det är nåt på tävling som aldrig kan uppstå på träning. Då menar jag inte tävlingsplatsen utan själva situationen. Jag tror också det påverkar oss förare mer än själva hunden. Sen blir ju hunden påverkad av oss förare.
Terror är väl smart!!! Går ju inte jämföra en råtthund som på egen hand skall göra sitt jobb med en vallhund som hela tiden väntar på nya order.
baby!!!
Ge inte upp… än!!