Idag åkte vi till SSBK och tävlade. Funderade länge på om jag ens skulle starta klass I agility men gjorde i alla fall det. Blev snabb sorti efter tredje hindret som var balansen. Jag gick sakta bredvid den och började säga hans namn redan när han satte första foten på hindret. Inte hjälpte det, han sprang som vanligt och hoppade av så jag lyfte upp honom och gick av. Det roliga, eller egentligen inte, är att jag var på Väsby BK och tränade innan jag åkte ned till Ågesta och han stannade på alla kontaktfält tills jag sa ”fram”

Hoppklass II gick inget vidare heller. Av någon anledning rev han första hindret och då blev jag rätt besviken och höll inte alls fokus i resten av loppet vilket resulterar i en disk då Terror tar hindret före slalom från fel håll.

Som Emma med pinschern Harry kommenterade i gårdagens inlägg så känns det som att man aldrig kan lite på en pinscher, vare sig det är dvärg eller inte, för det kan alltid hända något som förstör deras sinnesnärvaro. Det är faktiskt skitjobbigt att jag aldrig riktigt vet vad jag har förrän jag klivit in på plan och börjat köra. Ibland kan det gå så himla bra att jag blir tårögd medan det vid andra tillfällen kan vara så att jag har en totalt urflippad hund som inte lyssnar alls. Tidigare har jag inte känt att det spelar så stor roll för vi har inte varit så duktiga, nu när jag vet att vi båda två faktiskt kan känns det helt annorlunda. Det är bara att hoppas att Ture blir mer pålitlig för två sådana här hundar orkar jag inte med!