Idag har vi varit i Örebro och tävlat. Åkte redan vid kvart i sju i morse och hade lyckats klämma in mig och vovvarna samt Charlotte och vovvarna i fina Toyotan! Anna och Helene hade redan åkt så tältet var uppfällt och klart när vi kom fram. Resultaten uteblev dock. Jag körde ju bara hopploppet och ärligt talat kändes det inte alls bra vare sig med mig eller Terror innan loppet. Kände inte att jag hade koll på banan, vilket jag inte haft några problem med på ett tag nu, och Terror kändes virrig och ofokuserad. Vilket för den delen ofta är fallet nu för tiden då det känns som vi inte klickar längre utan bara missförstår varandra Vi diskade oss mycket riktigt men inte på det som jag tyckte var svårigheterna med banan utan på en klantmiss mot slutet där jag tar långhoppet igen i stället för tunneln som ligger bredvid. Terror skötte sig helt ok men han är som sagt inte speciellt följsam och vi får stoooooooooora svängar vilket skulle kostat massa tid.

Vet faktiskt inte hur jag ska göra för att få bättre samarbete mellan oss för just nu känns det inte som nåt riktigt funkar och även om vi tränar så kommer vi ingenstans. Kontaktfälten har jag gett upp och det får vara så för jag har ingen lust att bli besviken igen. Det som däremot oroar mig är slalom, vi är inte ens i närheten av ett fungerande högerslalom och vad ska vi då  i trean att göra? Har tränat det länge men Terror har inte tillräckligt mycket fokus för att kunna jobba framåt utan mig och även det verkar nästintill omöjligt att lösa. Så ja, ibland känns det rätt motigt och jag undrar om det verkligen är värt det.