Kände att jag vill skriva om nåt annat än hundar så här kommer det ett bokinlägg Har de senaste veckorna läst/lyssnat på några böcker av svenska författare och inte kunnat låta bli att reflektera lite över skillnaderna. Det har varit Mons Kallentoft, Johan Theorin och John Ajvide Lindqvist, som alla just kommit med nya böcker.

Mons Kallentofts första bok Midvinterblod hade jag ärligt talat svårt att ta mig igenom och var nära att ge upp på. Den kändes väldigt splittrad och jag fick inget grepp om karaktärerna överhuvudtaget. Sen tyckte jag också att hans sätt att låta de döda komma till tals bara kändes konstigt och underligt. Nyligen fick jag syn på hans andra bok Sommardöden som ljudbok på biblioteket och tänkte att jag får ge honom en chans till, han har trots allt fått ge ut fyra böcker så nåt måste det vara som är bra. Underligt nog blev det då en helt annan upplevelse och det som kändes konstigt när jag läste kändes helt rätt när jag lyssnade och helt plötsligt så gillade jag hans stil! Så nu jag lyssnat på de två senaste, Höstoffer och Vårlik, och känner mig rätt nöjd. Det är helt ok svensk deckarlitteratur som slår Camilla Läckberg med hästlängder! 

Johan Theorin har jag gillat från början då jag gärna läser litteratur med lite övernaturliga inslag. Skumtimmen, den första, var lagom spännande och plotten var bra. Det var dock först med Nattfåk som jag verkligen föll och den tycker jag man ska läsa om man gillar genren. Jag håller nu på att lyssna på den senaste, Blodläge, och hittills är jag mycket nöjd men jag får återkomma när jag är helt klar så får vi se om jag blev nöjd med helheten.

John Ajvide Lindqvist har väl inte mer gemensamt med de båda andra  än att de är svenskar då hans böcker inte är deckare utan skräck. Jag som gillar både övernaturligt och skräck är så imponerad av honom! Han sätt att ta normala svenska förhållanden och sen twista dem ger en oerhört effektiv skräcklitteratur. Jag var fast redan vid Låt Den Rätte Komma In och Hanteringen av Odöda tyckte jag nästan var snäppet vassare. Inte för att den handlar om zombies utan för att tanken på vad som faktiskt skulle hända i en sån situation är intressant och ger mig kalla kårar.  Människohamn kändes däremot lite svagare då jag hade svårt att ta till mig den. Vet inte riktigt varför för jag gillade den underliggande frågan om vad man är beredd att göra för dem man älskar men tror den föll på att jag inte gillade nån av karaktärerna. Den senaste som kommit, bara för nån vecka sen, heter Lilla Stjärna och är faktiskt ännu mer twistad än de tidigare. Och så bra! Börjar med ett barn som hittas i skogen, fortsätter med Idoluttagning för att sluta med på Allsång på Skansen. Däremellan kläms en hel del tonårsangst och mord in. Specifikt så älskar jag att han inte förklarar vad huvudpersonen Theres är utan bara låter saker hända och så får man dra sina egna slutsater. Sen har han också en förmåga att få det konstiga att passa in i det vardagliga och det känns som hans styrka i just skräckgenren, man blir alltid överraskad och tänker att hur sjutton kom han på det där! Rekommenderar verkligen Lilla Stjärna men den är inget för lättskrämda

Gillar man förresten kalla kårar, eller för den delen är anglofil, så kan jag starkt rekommendera Sarah Waters Främlingen i Huset. Läste den för ett tag sen på engelska och den är helt underbar! Hennes språk och stil är unika och hon har alltid en speciell stämning i sina böcker om i alla fall jag gillar.